"Sometimes it's just easier to put on a smile than to have to explain why you are sad"

Så känns det just nu. Ingen farligt har hänt, eller igentligen har ingenting hänt. Varför känns det alltid som jobbigast just då man har det som bäst. Så är det i alla fall för mig. Konstit.
Jag har en underbar 1-åring som jag älskar mer än någonting annat. Som får mig alltid att le, hur trött jag än är eller hur jobbig han än är. Vi får bo hemma hos mina föräldrar tills vi har färdigt våra studier. Har som stöd och hjälp min mamma. Bättre mamma får man söka <3
Vi har det så bra. Bättre kunde vi inte ha det alltså. Eller ja förstås kunde vi ha färdigt våra utbildningar och bo i egen lägenhet/hus.
Så varför känns det så tungt? Men man har ju förstås sina bättre och dåliga dagar.
Tänkte jag måste lite få skriva av mig för att må bättre, och redan nu så känns det lite bättre.